schizotyp

Om planerna förverkligas, får jag egen lägenhet den första november. Efter det "öppenvård" i sex månader. Därefter ska det bli någon form av arbete. Vilken typ av arbete, tja... det är frågan.

Jag har sedan ett tag fått tillbaka Xanor och även fått en förhöjning av Lyrica. De doser jag får är inte direkt adekvata. Bättre det, än inget alls. Problemet är att jag snart ska få en utslussningslägenhet, och jag behöver ha högre doser inför detta. Det är ju inte bra om jag t.ex. väljer att självmedicinera med alkohol - inte bra alls när man är så pass instabil som jag kan bli. Med tillräckligt med läkemedel lockar inte alkohol. Jag har tidigare varit nykterist i ett helt år, under en period som jag fick tillräckligt med mediciner.

Att inte läkare förstår sig på mig, men...

Risk för tillvänjning föreligger.

Underligare saker har skett...

men nu har jag funnit min plats på detta boende, och det känns lite som om jag fått en fristad. Nu har jag ytterligare två månader att fundera på vad jag vill göra med resten av mitt liv. Det är jobbigt att börja tänka på saker och ting, på framtiden. Ångesten kan komma påhoppandes lite utan förvarning. Jag har dock funnit två nya vänner, personer jag gärna vill umgås med framöver. Kanske kommer jag flytta till den närbelägna staden/samhället. Två nya vänner och en ny start. Varför inte?

Åkte till Lindesberg tillsammans med andra på Kopparverkets boendeservice. Det var kul att komma ut, men efter hemkomst kom intensiva smärtor i kroppen - det sociala tär tydligen på krafterna. Gjorde ett stort fynd på ett loppis - en stor mängd labbglas. Dessutom var det rea - bara 10 SEK per labbvara. Suveränt!

Schizotypal personlighetsstörning

Schizotyp personlighetsstörning är en personlighetsstörning som karaktäriseras av ett behov av social isolering, udda beteende och tänkande och ofta okonventionella föreställningar som att ha ett extra sinne och liknande. Kallades tidigare för bl.a borderline schizofreni och pseudoneurotisk schizofreni.

Det finns en hög grad av komorbiditet med andra personlighetsstörningar. McGlashan et al. (2000) konstaterade att detta kan bero på överlappande kriterier med andra personlighetsstörningar, så som fobisk personlighetsstörning och paranoid personlighetsstörning.

Källa: Wikipedia

De senaste månadernas strul har resulterat att jag är kraftigt undermedicinerad. Min läkare lyssnar inte längre på mig, och skriver inte ut de lugnande preparaten, vilket han ju gjort förut utan några reservationer.

Det är varken bra för mig eller personer i min omgivning om jag inte blir medicinerad - under stress, press och ångest kan jag drabbas av psykosliknande utbrott, och jag har skadat personer förut under sådana episoder.

MEN med den medicinering jag hade förut var det inga problem. Nu är jag tillbaka på ruta ett. Det här känns - på ren svenska - fördjävligt.

Jag känner hur det liksom "kryper i mig". Aggressioner som jag normalt klarar av att tränga undan, är på väg upp till ytan. Och, det finns inget jag kan göra åt det i nuläget.

F.n. bor jag på ett boende där de flesta har missbruksproblem (vilket jag inte har). Detta boende var det enda socialförvaltningen kunde erbjuda. Instängd i en backarliknande bostad påminner för mycket om att sitta på antstalt: mer frihet har man förvisso, men känslan av att vara instängd finns ändå.

Detta är inte värdigt!

Det är inte lätt att leva med de sociala och emotionala svårigheter som schizotypal personlighetsstörning innebär. Ibland känns det som om jag omges av någon sorts pansar, t.ex. när jag ska ned på sta'n och uträtta ärenden. Andra gånger känner jag mig helt naken. Det beror på i vilken omfattning jag har mina känslor under kontroll (läs: hur väl jag låst undan mina emotioner).

Mediciner gör underverk. De botar ingenting men gör livet uthärdligt. Stesolid och Xanor hjälper mot ångest. Bensodiazepiner låser bort/håller undan känslor. Det är ju ingen långsiktig lösning, men just nu, sedan drygt två år, är den typen av medicin min enda räddning.

MEN, p.g.a. allt missbruk i samhället, inklusive tablettmissbruk av mediciner man får från läkare, är det svårare att få bra mediciner utskrivna. Vi som verkligen behöver lindring har svårt att få adekvat medicinering.

Jag ser inte mig själv som en aggressiv person. Tvärtom är jag artig och hjälpsam. Till skillnad från många personer jag känner, så är jag mycket sällan tjurig eller hatisk. Själv lider jag snarare av brist på emotioner.

När jag mår som sämst kan mitt medvetande "grumlas". Jag har svårt att minnas vad som hänt eller vad jag gjort när jag befinner mig i detta otrevliga tillstånd. Det behöver inte vara något traumatiskt som hänt, men det händer till och från att jag får minnesluckor. Detta är lite skrämmande, men så länge ingen kommer till skada, så spelar det inte så stor roll.

Eftersom jag har svårigheter med att hantera känslor, är min sjukdom förenad med vissa faror. Oförätter och händelser som jag upplever som negativa hanteras inte på ett korrekt sätt. Istället stängs de in i en sorts tryckbehållare, vilken till slut "exploderar". P.g.a. detta kan oskyldiga personer i min närhet drabbas av min psykosnära vredesurladdning.

Tilläggas ska, att dessa "explosioner" är något sällsynt och har i princip endast skett två gånger i hela mitt liv. Dock, när pressen blir för stor förändras mina tankemönster och jag drabbas av undergångskänslor, så som paranoida tankebanor och våldstankar.

Det går segt att skaffa fram en lägenhet åt mig. Först erbjöd en hyresvärd en lägenhet genom kontakt med IFO (Individ- och FamiljeOmsorgen). Men, det dröjde c:a en och en halv vecka så kontaktades hyresvärden IFO och sade att det inte fungerade om jag bodde där. Han menade att folk (i trapphuset) kände sig hotade av mig (trots att inget hotfullt skett) och jag fick flytta med kort varsel.

Detta är mycket jobbigt, eftersom jag precis hade börjat känna mig hemma i lägenheten, och då jag hade börjat planera att starta arbeta igen. Ingen bostand - ingen ordning - inget jobb.

Så, nu bor jag i vardagsrummet hos min syster.

Jag heter Peter och är född -72. Jag bor i ett mindre samhälle och har nyligen blivit diagnostiserad med schizotypal personlighetsstörning. Jag har naturligtvis redan för länge sedan (sedan 18-årsåldern) insett att jag inte varit som alla andra, men på något sätt har jag vänt detta till att istället se på mig själv som unik. Jag bryr mig inte om vad andra säger och tycker. Retad har jag aldrig blivit.

 

Att inte tillhöra den stora massan, har jag sällan sett som något negativt - de flesta människor är ju som stöpta i samma form, och det är mycket sällan som de - enligt min åsikt - har något vettigt att komma med; nytänkande hos stora massan är nämligen ytterst sällsynt. De verkar styras av influenser utifrån och det är nästan så jag misstänker att de inte vågar vara annorlunda; de vill passa in: mode, åsikter, konsumtionsvaror osv. Det är således sällan jag finner sådana personer intressanta. Förvisso kan jag umgås ytligt med sådana personer, med "kallprat" osv. MEN, det händer extremt sällan att jag hittar vänner bland sådana personer.

 

Jag har vetat om att jag haft vissa paranoida tankebanor med någon sorts inre otrygghet i botten. Men, även detta har jag transmuterat till något (i alla fall för mig själv) som något positivt, något som är en del av min personlighet.

 

Scouternas "alltid redo" har fått någon sorts gensvar hos mig. Naturligtvis är det bra att "alltid vara redo". Det handlar om självbevarelsedrift. Men exakt vad jag behövt vara redo inför, är diffust. Jag har inga direkta fiender, men det finns en grundotrygghet inom mig, en generell otrygghet, där de flesta andra istället har en grundtrygghet.

 

Livet har inte varit speciellt snällt mot mig. Att vara redo, att ha en viss förberedelse så som en iordningställd överlevnadsutrustning för att jag ska kunna klara mig ensam (och överleva) någonstans ute i skogen är något jag började med redan 1992. Tilläggas ska, att de paranoida tendenser med en generell misstänksamhet inte är ett uttalat besvär. Men, det har ändå känts bra att ha ett förberedelsekit, "just in case". Det räcker alltså att iordningställa utrustningen och sedan tänker jag inte på den. Den känslan jag får om jag hittar väskan när jag går igenom mina saker tar sig i uttryck som en sorts trygghet.

 

Ensamhet behöver inte alls handla om isolering

Jag vet att jag inte har samma sociala behov som de flesta människor har. Jag har sedan länge varit något utav en ensamvarg. Jag har inte sett detta som något direkt negativt. Jag lider inte av social isolering. Istället är det ett behov jag har, att ha min egen bostad. Periodvis händer det att jag går igenom mina ägodelar för att eventuellt komplettera min överlevnadsutrustning. Någon sorts vapen måste finnas - det räcker med knivar, yxa, machete e.dyl.

 

Jag har läst en del beteendevetenskap, bl.a. på akademisk nivå, och schozofreni och speciellt paranoid schizofreni har varit speciellt intressant. Men, trots vissa likheter, har jag inte känt igen mig i den diagnosen. Jag lider nämligen inte av uttalade vanföreställningar. Däremot har jag vissa gränspsykotiska perioder, ett problem som förvärras ju högre tryck som ställs på mig; det kan innefatta att söka jobb, dålig ekonomi och framförallt beror det på hur jag mår generellt.

 

När jag befinner mig under extrem press, drabbas jag av otrevliga tankar, ofta våldsfantasier och paranoida tankegångar. Jag har inget självskadebeteende, utan vänder tankarna och de negativa känslorna utåt. Detta kan - och har - resulterat att jag givit mig på okända människor och attackerat dem på olika sätt. Jag mår såklart mycket dåligt efteråt, när något sådant hänt (det har varit allvarligt två gånger tidigare i mitt liv). Dessvärre är det oskyldiga som drabbas. Det är som om jag har en bägare på insidan, där besvikelse, stress och aggressioner samlas på hög. När bägaren är full drabbas jag av konfusion, ibland med delvisa minnesluckor och vreden läcker ut och kan drabba helt oskyldiga personer.

 

DIFFERENTIALDIAGNOSER (1)

Differentialdiagnoser till schizofrena syndrom inkluderar:

• Icke-psykotiska personlighetsstörningar (såsom schizotypal-, schizoid- och paranoid personlighetsstörning) (F60/301)"

Läs mer om schozofreni och schizotypal personlighetsstörning på följande sidor:

• Schizofreni
• Schizotypal personlighetsstörning
• Personlighetsstörningar [PDF]